Svenskminnen i Estland
Hans Lepp
Kapitel 21. Ormsö
Om man reser runt på Ormsö i försommartid lägger man snart märke till att det lite varstans i snårskogen växer syrener och förvildade äppelträd. Men varesig syrenerna eller äppelträden är vild, de v'xer där det en gång legat en gård som fram till hösten 1944 var bebodd. Ger man sig in bland buskarna finner man ibland en ensam skorstensstock eller en igenvuxen grund till ett boningshus.
På Ormsö levde före andra världskriget omkring 2500 människor, de flesta av dem var estlandssvenskar. Sannolikt kom de första svenskarna till Ormsö någon gång under medeltiden samtidigt som de övriga svenska bosättningarna ägde rum längs Estlands kuster. På sin ö levde de i nära sjuhundra år. De ägnade sig åt fiske och jordbruk och genom århundradena bevarade de sitt svenska språk och sina svenska seder och bruk. Trots att de, till skillnad från de livegna estniska bönderna, var fria svenska frälsebönder fick de utstå mycket lidande under grymma godsherrar och de historiska dokumenten som utfärdats av både drottning Kristina och Karl XI och som betygade deras frihet hjälpte föga i kampen mot överheten. 
Interjör från Ormsö kyrka
Under 1800-talets senare hälft skedde ett kulturellt uppvaknande hos den estlandssvenska befolkningen, vilket i sitt
inledningsskede motarbetades av den ryska statsmakten. Men tsardömet vacklade och vägen öppnade sig för
estlandssvenskarna att fritt få utöva sin kultur och tala sitt språk. Samtidigt knöts också banden till moderlandet och med rikssvenskt stöd öppnades flera svenska folkskolor. Från Sverige kom missionärer, präster, lärare och museimän, alla fyllda av entusiasm och iver att hjälpa den estlandssvenska befolkningen att bevara sin kulturella särart. Och trots de stora förändringar och den utvecklingen som det estniska samhället genomgick under 1920- och 30-talen fortsatte livet sin gilla gång i den estlandssvenska bygden. Man brukade sin jord med ålderdomliga redskap, byggde sina båtar på traditionellt sätt och arbetsåret följde ett mönster som inte förändrats mycket under århundradena.
Men så kom världskriget. Sovjetmakten begärde att få öarna Odensholm, Rågöarna och Nargö till baser och befolkningen tvingades att bryta upp. Estlanssvenskarna började bli oroliga. Hitler hade kallat hem alla Baltikums tyskar. Skulle Sverige sörja för den lilla svenska folkspillran i västra Estland? Efter förhandlingar mellan den tyska ockupationsmakten och regeringen i Stockholm beslöts att svenskarna i Estland skulle återförenas med Sverige. Under sensommaren och hösten 1944, då ryssarna åter vällde in över Estland överskeppades så gott som hela den estlandssvenska befolkningen. Unga män som inte hade rätt att medfölja transporterna valde att fly i småbåtar.
Så kom det sig att ormsöborna också lämnade sin ö. Endast ett fåtal stannade. Kvar stod alla gårdar som de nya makthavarna efterhand brände ner eller sågade upp till ved. Det enda man inte förstörde var syrenerna och äppelträden som när de blommar om försommaren hjälper ormsöbornas ättlingar att hitta tillbaka till förfädernas boplatser. Mitt på Ormsö, strax norr om byn Hullo ligger Ormsö kyrka. Den första kyrkan som var av trä uppfördes redan på 1200-talet sannolikt av de svenska bosättarna som då kommit till ön. Vid mitten av 1300-talet försågs den gamla kyrkan med ett nytt kor av sten vilken alltjämt är bevarat. Kyrkans långhus byggdes först 1632 av sten. Det är en enkel byggnad, utan valv och utan torn. Innertaket av trä bärs upp av kraftiga trästolpar. Istället för klockstapel placerades klockan högt upp under taknocken i kyrkans västfasad. Under 1600-talets senare hälft fick kyrkan en ny predrikstol och ett nytt altare. Det sistnämnda var utfört i sten av bildhuggaren Georg Baselaque och var en gåva till kyrkan från Magnus Gabriel De la Gardie som för några decennier var herre till Ormsö.
Både predikstolen och det fina altaret försvann från kyrkan i andra världskrigets slutskede. Efter att kyrkan hade stått öde i några år beslöt de nya makthavarna på Ormsö att inredningen skulle avlägsnas och tyska krigsfångar tvingades att bära ut kyrkbänkarna och elda upp dem. Vid mitten av 1950-talet var kyrkan så pass sönderslagen att kolchosen "Det nya livet" inte tvekade att förvara sitt hö där. För att kunna ta in höet genom fönstrena slog man sönder alla fönsterbågar. En höststorm slet av det gamla plåttaket och efter några år föll också innertaket ner. I början av 1980-talet var Ormsöbornas gamla helgedom i ett så tröstlöst tillstånd att ingen trodde att det skulle vara möjligt att sätta byggnaden i stånd igen.
Men likt fågeln Fenix har Ormsö kyrka stigit upp ur askan. Genom frivilliga insatser och med ekonomiskt stöd från ormsöbor i både Sverige och Estland påbörjades 1988 en total renovering av kyrkan. Två år senare, på Olofsdagen den 29 juli 1990 återinvigdes den. Från Sverige kom båten Baltic Star med tusentals ormsöbor ombord som alla ville vara med när deras kyrka åter togs i bruk.