Svenskminnen i Estland

Hans Lepp

Kapitel 17. Runö

Den mest säregna av alla estlands-svenska bosättningar var fram till 1944 ön Runö i Rigabukten. Sannolikt kom svenskarna till Runö samtidigt som de övriga svenska bosättningarna ägde rum längs Estlands västkust. På grund av sitt isolerade läge långt ute i havet påverkades inte Runö av tidens förändringar och här fortlevde ända in på 1900-talet ett mycket ålderdomligt liv. Man talade en föråldrad svenska, det s.k. runömålet vilket en utomstående hade svårt att förstå. Man livnärde sig på ett magert jordbruk, på fiske och sälfångst. Befolkningen var århundradena igenom omkring 200 personer som levde på öns 25 gårdar.

Under den estniska självständighetstiden blev kontakterna med Runö tätare. Från Sverige kom folklivsforskare som studerade det unika livet på ön och under ett flertal år tjänstgjorde en svensk präst på Runö. Även en svensk konstnärinna, Elsa af Kullberg, sökte sig till Runö där hon byggde sig ett hus och målade flera porträtt av runöborna.

Runö gamla träkyrka

Ingen vet hur denna egenartade plats hade sett ut idag om runöborna hade fått leva kvar på sin ö. Men i likhet
med andra estlandsvenskar fick de möjlighet att ta sig till Sverige i andra världskrigets slutskede. Söndagen den 4 augusti 1944 avseglade ångaren Juhan från hamnen på Runös sydspets. Ombord var så gott som alla runöbor. Under några få söndagstimmar upplöstes och utplånades därmed en nästan 700 år gammal unik kultur.

Kvar på Runö står idag bland annat den gamla träkyrkan från 1644. Den utgör en av Östersjöområdets mest unika helgedomar. Intill den nya kyrkan, som byggdes 1912, ter den sig enkel och anspråkslös men i nära trehundra år var den runöbornas enda kyrka. Golvet i det lilla mörka kyrkorummet, dit knappast något dagsljus når in, är täckt med breda tiljor nötta av kyrkobesökarna. Väggarna och taket består av omålade grovt tillyxade brädor. De få prydnader som en gång fanns i kyrkan flyttades över till den nya kyrkan då den stod klar. Resten av föremålen tog runöborna med sig när de lämnade sin ö 1944. Kvar i kyrkan står idag de stiliga bänkarna, manssidans breda bänkar med sina höga utsmyckade gavlar och kvinnosidans smala och enkla bänkar.

På Runö efterlevdes länge Karl XI:s stränga kyrkolag och man sjöng sina psalmer ur "Then Swenska Psalmboken" från 1695 ända till den svenske prästen Gunnar Schantz kom till ön 1923 och hade med sig Johan Wallins psalmbok. I början av 1920-talet pågick diskussioner om att flytta den gamla träkyrkan till det planerade friluftsmuseet i Tallinn. Ett årtionde senare var det svenska myndigheter som undersökte möjligheterna att få kyrkan överflyttad till Skansen i Stockholm. Men kriget kom emellan och kyrkan blev kvar på Runö där den numera, sedan den gamla byn till största delen är borta, utgör öns främsta sevärdhet.