Svenskminnen i Estland

Hans Lepp

Kapitel 8. Pirita kloster

"Den som under sommarmånaderna besöker kyrkoruinen i Pirita mötes vid inträdet i det ståtliga rummet av anblicken av två bredvid varandra hissade flaggor, en estnisk och en svensk. De smälla glatt och broderligt med dukarna i solskenet uppe på det lilla sydöstra hörntornets flaggstång. Jag kan aldrig se dem utan en viss rörelse. De äro som två bröder, som återfunnit varandra i arbetet för kultur och rätt. Må solen fortfara att skina på dem!"

Det var Sveriges riksantikvarie Sigurd Curman som någongång under 1930-talet sade ovanstående ord. Han hade då under en rad av år lett det svensk-estniska samarbetet med restaureringen och utgrävningarna vid Pirita kloster utanför Tallinn. 

Pirita kloster uppfördes under 1400-talets förra hälft. Den unga svenska birgittinerorden, som hade sitt säte i Vadstena, hade i början av 1400-talet vunnit inflytande runt Östersjön och även nått till Tallinn, som då upplevde en blomstringstid. Förmögna köpmän uppförde stiliga hus innanför stadsmuren och stadens alla kyrkor byggdes ut såväl på höjden som på bredden. Vid denna tid beslöt också tre rika köpmän att grunda ett kloster i stadens närhet och tillägna det åt den heliga Birgitta. År 1407 gav de sig iväg mot Vadstena för att ansöka om klosterprivilegier. Med sig från Vadstena fick de några reliker av den heliga Birgitta samt två klosterbröder som skulle hjälpa till att inrätta livet i det nya klostret efter birgittinerordens regler. Det estniska namnet Pirita, som platsen kallas, härleder sig från namnet Birgitta.

År 1436 stod klostret klart. Det följde i stort samma schema som Vadstena med nunnornas advelning mot norr och munkarnas mot söder. Den väldiga klosterkyrkan, som då den stod klar var den största i Estland, var en treskeppig hallkyrka vars valv bars upp av kraftiga pelare. Genom stora höga fönster strömmade dagsljuset in.

Rådet i Tallinn protesterade mot klosterbygget och menade att byggnaden skulle i händelse av krig kunna användas av fienden som befästning. Med tiden växte klostrets egendomar och tallinnborna skänkte jord och pengar till verksamheten. De stora skogarna öster om anläggningen var klostrets ägendom och kallas alltjämt för klosterskogen.

Reformationen som infördes i Tallinn redan 1524 påverkade tydligen inte verksamhet i Pirita. Det var först i samband med de ryska belägringarna av Tallinn på 1570-talet som klostret kom i fara. Redan vintern 1575 brände och skövlade ryssarna klostret och två år senare ödelades det helt.

Alltsedan dess står klostret i ruiner. Likafullt imponerar kyrkorummet idag som det måste ha gjort då det invigdes av Tallinns biskop 1436. Med fantasins hjälp kan man återskapa den 1340 kvadratmeter stora kyrkan. Många besökare frågar sig varför den östra gaveln inte finns bevarad? Vissa forskare hävdar att denna gavel aldrig byggdes av sten utan var uppförd i trä och brann ner i samband med ryssarnas ödeläggelse 1577. Denna teori grundar sig främst på att man vid de svensk-estniska utgrävningarna på 1930-talet aldrig hittade de stenmassor som borde ha fallit ner när gaveln rasade.

På 1930-talet blev klosterområdet förklarat som natur- och kulturskyddat område och det fanns planer på att i anslutning till Pirita anlägga ett friluftsmuseum. Något friluftsmuseum blev det emellertid inte. Det byggdes istället efter kriget väster om staden på den plats där borgmästaren Girard de Soucanton en gång haft sin sommarvilla Rocca al Mare.