Svenskminnen i Estland
Hans Lepp
Kapitel 5. Svenska kyrkan i Tallinn
Det har alltid funnits svenskar i Tallinn. Historiska uppgifter berättar att svenskarna redan på 1000-talet hade boplatser norr om dombergsklippan nere vid Tallinnbuktens strand. När staden grundades på 1200-talet valde de att bosätta sig i området närmast hamnen och där byggde de sin första helgedom, nuvarande Olaikyrkan, tillägnad det nordiska helgonet Olav den helige. Även på öarna utanför Tallinn bodde det sedan medeltiden svenskar. På Nargö levde de kvar till 1940 då de tvingades att lämna sin ö sedan sovjetmakten begärt att få den som militärbas.
Under medeltiden hade staden Tallinn livliga förbindelser med Sverige. Avsatta svenska kungar och stormän som Magnus Eriksson, Albrecht av Mecklenburg och Karl Knutsson levde någon tid i Tallinn.
Under den svenska tiden, 1561-1710, fanns det flera tusen svenskar i Tallinn. På Domberget, där generalguvernören residerade, fanns en svensk församling och i den nedre staden fick svenskarna en egen kyrka år 1629 i det gamla S:t Mikaelsklostret, vars verksamhet upphört samma år. Församligen valde att kalla sin kyrka för S:t Mikaelskyrkan och det namnet har man bevarat än till denna dag. Församlingskrönikorna berättar att svenskarna var kyrksamma men att de slogs om bästa platserna i kyrkan och att de bedrev hor mellan gudstjänsterna. Likväl förärades kyrkan magnifika gåvor såsom altare, predriksstol och ett baptisterium, det sistnämnda lär Karl XI ha skänkt till kyrkan.
När tsar Peter tog makten i Tallinn fråntog han svenskarna deras kyrka och gjorde om den till rysk garnisonskyrka. Den svenska församlingen var under några årtionden husvill innan man år 1733 anvisades en ny kyrkolokal. Det var en medeltida hospitalskyrka belägen alldeles intill Nikolaikyrkan. Man medförde sina kyrkoinventarier och här verkade den svenska församlingen ostört fram till hösten 1944 då merparten av församlingsmedlemmarna flydde från Estland och sovjetmakten stängde kyrkan. Inventarierna bortfördes, stals, brändes eller förstördes. Predrikstolen ligger idag nermonterad i statens konstmuseums källare, altaret står i Märjamaa kyrka, och Karl XI:s ståtliga baptisterium har blivit museiföremål i Nikolaikyrkan. I samma kyrka hänger även några av S:t Mikaelskyrkansmalmkronor. Men bänkarna, tavlorna, ljuslampetterna och andra föremål som tillhörde kyrkan är spårlöst försvunna. Sovjetmakten omvandlade kyrkan till brottnings- och boxningslokal vilket den var fram till hösten 1992 då de sista brottarna lämnade de nedslitna lokalerna.
Under mellankrigstiden fick svenska S:t Mikaelsförsamlingen rollen av ett samordnande organ för estlandssvenskarna, trots att flertalet av dem bodde i västra Estland. År 1909 bildades Svenska Odlingens Vänner (S O V), en förening som skulle tillvarata estlandssvenska intressen och dess centralstyrelse hade sitt säte i församlingens lokaler. Knappt tio år senare utkom det första numret av "Kustbon", en tidning för svenskarna i Estland och som hade sin redaktion i kyrkans lokaler. Såväl Svenska Odlingens Vänner som Kustbon har fortsatt sin verksamhet i Sverige efter 1944.
Under mellankrigstiden besöktes kyrkan av flera svenska kungligheter. År 1908 kom Gustav V, som var på genomresa till S:t Petersburg. 1929 kom han åter, denna gång på officiellt statsbesök till den unga republiken Estland. Sommaren 1932, då universitetet i Tartu fyllde 300, år besökte kronprins Gustaf (VI) Adolf kyrkan och 1936 kom hans son prins Gustaf Adolf.
Traditionen har levt vidare. Under rundvandringen i Tallinn den 22 april 1992 besökte konung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia svenska S:t Mikaelskyrkan. Sandsäckarna var då nertagna och brottarmattorna ihoprullade. Bara den stickande doften av svett fanns kvar i lokalen då kungen och drottningen togs emot av tusentals förväntansfulla estlandssvenska ättlingar. Kungaparets besök påskyndade med största sannolikhet Tallinns stadsfullmäktiges beslut att hörsamma den nybildade svenska frsamlingens vädjan om att få tillbaka sin kyrka. Redan samma höst kunde svenska S:t Mikaelsförsamlingen åter fira gudstjänst i den gamla kyrkan. De båda tavlorna har nu sammanfogats igen och finns att beskåda på gården till Tallinns sjöfartsmuseum vid Tjocka Margareta. Sten Karling, som var professor i konsthistoria vid universitetet i Tartu 1933-1940, har påpekat att stenen med det svenska riksvapnet utförts i enlighet med de nya heraldiska reglerna som togs i bruk i Sverige i samband med Erik XIV:s kröning, vilken ägde rum samma år som Estland blev svenskt. Själva riksvapnet, med de fyra fälten och med Vasakärven i hjärtskölden går tillbaka på det svenska riksvapnet såsom det presenterades i Gustav Vasas bibel 1541. Däremot är den slutna kronan över vapnet en nyhet som förekom för första gången då Erik XIV, med pompa och ståt kröntes till Sveriges kung år 1561.