Svenskminnen i Estland

Hans Lepp

Kapitel 6. von Rosens palats på Pikk 28, Sveriges ambassad i Tallinn

Det uppfördes förhållandevis få hus i Tallinn under den svenska tiden. Förklaringen är enkel, staden var färdigbyggd när svenskarna kom år 1561. Den hade upplevt sin storhetstid under 1400-talet då också flertalet av husen innanför murarna hade byggts. Under den svenska tiden fick emellertid många hus nya fasader. Vanligt var att man slog samman två intilliggande fastigheter och gav dem en gemensam bred fasad vilket var på modet under 1600-talets senare hälft. Ett av stadens ståtligaste adelspalats - familjen von Rosens hus på Pikk 28 - uppfördes dock under den tid då Tallinn lydde under Sverige. Palatset som byggdes på 1670-talet är till sitt yttre den finaste företrädaren för den klassiska barocken i Estland. Med sin rusticerade bottenvåning, sin harmoniskt komponerade fasad, rytmiskt uppdelad av kolossalpilastrar, samt med det höga valmade taket, utgör palatset en alldeles unik byggnad i Tallinn. Liknande hus fanns före andra världskriget i Narva men i Tallinn är von Rosens hus ensamt i sitt slag.

Byggherren Axel von Rosen var född i Ingermanland 1624. Han var son till guvernören över Ingermanland, Bogislaus von Rosen som var mycket förmögen och som generöst lånade ut stora summor pengar till Kronan då Gustav II Adolf rustade sin arme inför 30-åriga kriget. Sonen Axel uppfostrades av Johan Skytte som vakade över hans skolgång. Efter studier i Uppsala for han ut i Europa för att fullborda sin utbildning. Ett introduktionsbrev, skrivet av drottning Kristina, öppnade vägen till universiteten i såväl Leyden som Paris. Efter studieresorna i Europa kallades Axel hem till Estland av sin far där han med tiden blev vicepresident i vid hovrätten i Tartu, för att några år senare utses till ståthållare över Estland.

Von Rosens palats på Pikk 28, Sveriges ambassad i Tallinn

Tomten på Pikk 28 fick Axel i arv efter sin far. Där låg några förfallna hus som revs då stadens råd ansåg att de missprydde den annars så eleganta gatan. Knappt var husen undanröjda förrän nya klagomål kom över att tomten stod obebyggd. Mot slutet av 1660-talet presenterades ritningar till ett nytt hus. Men inte heller nu var man nöjd, och man klagade över att von Rosen inte följde den gängse byggstilen i staden att vända husets gavel mot gatan. När så bygget äntligen kom igng klagade grannarna, Svarthuvudenas brödrasällskap, över att von Rosens nya hus skulle skymma fönstren i brödrasällskapets stora sal. Trots protester och klagomål slutförde Axel von Rosen sitt palatsbygge och någon gång i börjat av 1670-talet stod det klart. Vem som ritade huset är inte känt. Ett namn som nämnts i samband med von Rosens palats är arkitekten Johan Tobias Albinus som var verksam som den estländska adelns arkitekt. Samme Albinus har ritat några av 1600-tals palatsen på Södermalm i Stockholm. En annan möjlig arkitekt kan vara fortifikationsingenjören Jacob Stael von Holstein som bland annat var upphovsman till några av de förnämsta palatsen i Narva.

Axel von Rosen hann inte glädja sig särskilt många år åt sitt fina barockpalats. Han avled 1679 och begravdes i Olaikyrkan i Tallinn 1681. Huset ärvdes av hans minderårige son Bengt Gustav von Rosen vars dotter i sin tur fick huset i arv. Vid slutet av 1700-talet såldes fastigheten till viceamiralen Palaenskoy och byggnaden kom att användas som amiralitet. Under de decennier som därefter följde bytte huset ägare flera gånger och varje innehavare genomförde radikala ombyggnadsarbeten. Med tiden ändrades även husets inre så pass mycket att dess ursprungliga 1600-tals karaktär gick helt förlorad.

Under den sovjetiska tiden var statens lokförarskola förlagt till von Rosens magnifika palats. Någon särskild hänsyn till byggnadens kulturhistoriska värde tycks skolan aldrig ha tagit, åtminstone inte om man betänker hur där såg ut då svenska staten tog över kontraktet för fastigheten den 1 januari 1992. Någon äldre inredning att tillvarata fanns inte varför man med tämligen stor frihet kunde bygga om husets inre efter beställarens önskemål och krav. Ett enda rum visade sig emellertid, sedan en provisorisk vägg tagits ner, bära spår från barockens tidevarv. Det var den stora salen två trappor upp som antagligen en gång varit palatsets festsal. Salen skiljer sig från de intilliggande rummen genom att den har en betydligt högre takhöjd. Därför beslutades att man, så långt det var möjligt, skulle ge denna sal karaktären av ett barockrum. Ett mönsterlagt trägolv av breda tiljor lades in. Väggarna lämnades obehandlade och taket fick en enkel stuckdekor vars förebild hämtades från ett 1600-tals palats i Stockholm. En serie stolar klädda med skinn har nytillverkats efter en gammal modell. På väggarna hänger sex stora kungaporträtt föreställande några av de svenska kungar som även regerade över Estland. Porträtten som idag tillhör Tallinns stadsmuseum hängde före andra världskriget i Svarthuvudenas hus. Traditionen var att medlemmarna i Svarthuvudena skänkte den regerande kungens eller drottningens porträtt till ordenssällskapet. Därför kom det sig att alla svenska kungar från Erik XIV till Karl XII före andra världskriget prydde väggarna i grannfastigheten till von Rosens palats.