Kyrkans dörrar är fortsatt öppna också nu under undatagstillståndet. Även om vi inte firar offentliga gudstjänster, är alla fortsatt välkomna till bikt, bön och nattvard, vid de vanliga öppettiderna eller efter särskild överenskommelse. 

Det sakramentala livet är för oss människor som bränslet för bilen, och man kommer inte särskilt långt utan att tanka. Det mesta tyder också på att de nuvarande förhållandena inte blir så kortvariga som vi alla hoppas. Vi har nog mera att förbereda oss på ett maratonlopp än en sprintertävling. Viktigt är att inte heller i det långa loppet förtröttas i bön. I bön för dem som har ansvar och beslutsmakt, för statsministern och regeringen, för dem som har att vårda alla våra sjuka och för ordningsmakten, som även den har en ansträngd situation samt för många fler som Herren lägger på våra hjärtan.

Det är också redan nu viktigt att vi alla förbereder oss på att vi kommer att komma ut ur den här krisen betydligt fattigare än förut. Men om matriella förluster har varit priset för att rädda människors liv och hälsa, så kan det inte ses som något annat än en investering i bästa mening! Fattigdom kan också bli till välsignelse om vi klarar av att dela och bära den gemensamt, utan att förglömma de möjligheter vi har att bygga för framtiden, där litenheten kombinerat med enighet kan bli en stor tillgång när det gäller att på nytt få igång samhället.

I allt detta har vi som vill vara kristna ett stort ansvar, ett ansvar att vara föredömen. Men det hjälper då inte att bara säga, som vissa redan utropat, att vi kommer ut ur krisen som bättre människor och ett bättre samhälle. För att det verkligen skall bli på det sättet behöver vi både som enskilda och gemesamt i bön söka svar på frågan vad Gud vill säga med allt det som sker. Katekesen ger både frågan och svarar:

106 Vad bör vi tänka om de olyckor, som träffar människorna här i världen?

De olyckor som träffar människorna bör vi inte anse såsom verkan av en slump eller av ett blint och obevekligt öde, utan såsom för syndens skull skickade av Gud, 1) de ogudaktiga till straff, varning och väckelse, men 2) de gudfruktiga till prövning och stadfästelse av deras hopp, kärlek och förtröstan till Gud.

107 Hur förhåller sig Guds försyn till allt det onda som människor gör?

Gud, som själv verkar allt gott och främjar det som sker efter hans vilja, 1) förbjuder och straffar det onda samt förhindrar det ofta, men 2) då han understundom låter det ske, utsätter han ett bestämt mål för det och styr det till en god utgång.

Bara om vi både enskilt och gemensamt vågar söka svar på dessa evighetsavgörande frågor, alltså vad Gud vill säga genom det som sker här och nu, kan han få undervisa oss och hjälpa oss växa och mogna för hans himmelska rike. Vi får göra detta i fast förtröstan på Herrens osvikliga löfte om, att för dem som älskar Gud skall allt samverka till det bästa. Han har inte lovat att det skall komma bara lätta tider och trevliga händelser, men han har lovat att ur allt det som sker skall det för Guds barn komma något gott.

Vi får inte för ett ögonblick glömma detta, då vi går mot en av de dystraste Påskhelgerna i Kyrkans historia, för inget kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus.

Går vi bara var och en för sig, men ändå gemensamt, i Jesu fotspår på hans lidandes väg upp till Jerusalem, delar hans bönekamp i Getsemane, tar sakramentalt eller andligt emot hans kropp och blod, ja, då skall han också i år låta oss med glädje, mitt i bedrövelsen, hälsa varandra: Kristus är uppstånden! - ja han är sannerligen uppstånden! Och lika säkert som han har besegrat döden skall han också ge oss segern över Corona i rätt tid.